Om bollar, busar och domare

I söndags kväll funderade piloterna på ett flyg mellan Malmö och Stockholm att nödlanda. Under fligthen hade några ”fotbollssupporters” gått loss, misshandlat, skränat och skrikit. Givevis satt skräck i övriga passagerare och personalen som fanns i kabinen. Nu väntar rättsliga efterräkningar.

Årets fotbollsallsvenska har bara spelats i drygt en månad. Mitt intryck är att stöket kring matcher ökat. Det rapporteras om stora ordningsproblem nästan varje spelomgång. Värst har det varit i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Polisen gör extra insatser, arrangörer planerer och försöker förebygga. Lagstiftningen har skärpts, sedan april gäller en ny utökad så kallad huliganlag. Den ger polis och domstolar större sanktionsmöjligheter. Klubbar kan stänga ute åskådare.

Jag var själv på plats när det första huliganbråket i modern tid ägde rum. Det var en höst på Eyravallen i Örebro 1971, då IFK Göteborg var på väg att åka ur allsvenskan. Deras supportrar stormade Eyravallens matta, rev loss målen och stoppade spelet. Först efter en polisinsats kunde publiken skingras och matchen slutföras. Det var dramatik. Mycket fylla. Många slagsmål.

Numera är ju sådant vardagshändelser. Det är inte enbart ett storstadsproblem. Det finns i flera stora lagidrotter.

För ett par år sedan intervjuade jag polisen i Göteborg om deras insatser inför fotbollsmatcher. De ville inte berätta hur många poliser som sätts in, bara att det alltid är ”tillräckligt många”.

Häromdagen skrev två företrädare - Bengt Kjellberg och Lennart Pettersson - för Svenska Fotbollsförbundet i Göteborgs-Posten. De ville berätta om det säkerhetsarbete som klubbarna gör, men som ändå uppenbarligen inte räcker till. Kostnaderan för detta arbete har fördubblats de senaste fyra åren. Och de berättar vidare ett för tio år sedan var en normal polisinsats vid en så kallad ”högriskmatch” uppemot 450 poliser. Den siffran är numera halverad, vilket antyder att runt 200 – 250 poliser brukar behövas när det drar ihop sig.
Det är långt mer än vad Polisen i Värmland kan mobilisera. Fundera på alternativ-användningen av dessa resurser, vad det skulle kunna bidra till.

Tidigare beräkningar som gjorts för fotbollsallsvenskan när det gäller bevakning summerar på i runda tal 50 miljoner kronor per år. Jag förmodar det handlar om ungefär lika mycket för ishockeyns elitserie. Till det kommer alltså de kostnader som klubbarnas säkerhet drar. Dessa handlar om flera tiotals miljoner, det kan man vara säker på.

Jag inser att problemet inte är så enkelt, och att lösningen handlar om mycket mer än högre krav på föreningarna. Eller mer av poliser, stängsel och hundar.
Men det jag retar mig på är den naivitet som gör många av aktörerna oförmögna att agera. Sedan finns en slags dubbelmoral med, förbunden har exempelvis mycket bestämda åsikter om att föreningarna ska bestämma över allt som sker inne på arenorna, men när det kommer till obehagligheter som buset där är det ”samhällets” ansvar.

Det jag tycker är mest tankeväckande, och skrämmande, i sammanhanget är hur pass ”normalt” bus och stök blivit kring matcher i fotboll och ishockey. Det är så normalt att polisen kan tala om ”lugn” när det faktiskt har pågått upplopp och våldsamheter. Vi rör oss ju med relativa begrepp. Nästan alltid händer det när män spelar och när män/pojkar tittar på.

Vi som finns i medierna är också ett slags medspelare. Vi är delaktiga i normaliseringsprocessen. Det som förr skulle fått stora rubriker kanske idag endast blir en notis eller ens det. Det har skett en tillvänjning.

Vi ser inte, och rapporterar inte om det uppenbara. Supporterkulturen är ett problem, där mentaliteten förvrider omdöme och agerande. Ett annat problem stavas alkohol, men även det verkar tänkas bort när åtgärder diskuteras.

Det finns olika erfarenheter av att försöka lösa problemen. Ett förslag lanserades av två poiser i Västra Götaland, som tog till orda i den debatt jag berättade om tidigare i denna text. Det var länspolismästaren och den ansvarige för ordningspolisen i regionen som diskuterade möjliga lösningar. Deras förslag var att inga arenor ska byggas i de centrala städerna, utan förläggas till områden utanför städerna till exempel industriområden och liknande. Det skulle göra platsen ”mindre känslig för bråk” och minimera våldet, trodde de båda. De berättade vidare att i Göteborg jobbbar fyra poliser med att planera för insatser mot huliganer.

Deras förslag tål verkligen att diskuteras. Jag känner stor tveksamhet inför sådant tänkande. Men inlägget visar framförallt hur märkligt det blivit; att diskutera avspärrningar, kravallutrustade poliser, hundar, vattenkanoner och liknande är ”normalt”. Man diskuterar säkerehetstrategier, förbyggande insatser, spaningsarbete som självklarheter i samband med att det ska spelas fotboll.

Kommer ni ihåg Torsson som i en låt påstod att det spelades bättre fotboll på Gunnar Nordahls tid?

När det gäller kvaliteten på fotbollen är deras utsaga nog tveksam. Men tveklöst är att det då inte behövdes specialutrustade poliser för spela en vanlig match i allsvenskan. Sådant gör ont i själen på en idrottsvän.

Men det finns också annat att rapportera om från fotbollens underbara värld. Hur är det egentligen med placering av straffarna? Var ska bollen placeras för att det säkrats ska bli mål?  Jag läser att tre forskare från Sverige, England och Tyskland funderat på saken. De har kommit fram till att en fotbollsspelare säkrast gör mål från elvameterspunkten genom att sätta bollen mitt mellan målramarna. Målvakten slänger sig nämligen vid 93,7 procent av alla straffar. Som alla vet handlar straffar mycket om psykologi och målvakter vill i allmänhet inte anklagas för passivitet. Se där ett tips till Råtorps straffskyttar! (obs får ej läsas av motståndarlagets målvakter!)

Ett annat problem som fått svar är domslutens tillförlitlighet. Eller snarare om domsluten är korrekta eller inte. För oss som håller på Chelsea har ju saken ett särskilt intresse. Barca slank undan med blotta förskärckelsen senast, mycket tack vare en norsk domares insatser. Så vill i alla fall en supporter se det hela….

Min utsaga stöds av fakta. Så här ligger det nämligen till. Ni som tycker att domarna ofta dömer fel får rätt av forskarna. Ett av fyra domslut är felaktigt. Värst är det för linjedomarna som bokstavligt talat har en omänsklig uppgift vid offsideavvinkningar. Det mänskliga ögat klarar inte av att på samma gång hålla reda på bollen, försvarare och anfallare.
Se där vilken kunskap som finns att hämta.
Jag säger bara: heja domaren!

Peter Götell